Från tidig ålder var ”normalt” för mig att träna 1-2ggr om dagen, tävling 9 av 10 helger och åka på läger ett par veckor under sommarlovet och träna. Sommarlovet mellan 8:an och 9:an åkte jag med mina tre lagkompisar till Japan och tränande fyra veckor till exempel. Måndag till fredag ett 6 timmars pass och på helgen två pass på 4 timmar vardera. Är det normalt?
Vi åkte själva. Utan ledare. Vi faxade hem till mamma och pappa när vi kom fram till Sendai två dagar efter avresa. Är det normalt?
När jag valde att inte fortsätta tävla slutade jag helt med bordtennis. Det blev väldigt mycket tid att fylla. Jag utbildade mig till styrke- och aerobicsintruktör. Samtidigt som jag jobbade heltid på kontor höll jag i 8 fasta klasser i veckan på gym, och sen egen träning utöver det. Är det normalt?
Ja för mig fullt normalt. Det var mitt liv, och normalt för mig.
När vi fick vår dotter 2017 förändrades livet. Att bli förälder, såklart! Men jag hade lite komplikationer, och jag blev också väldigt sjuk när hon var 8 månader. Var sängliggande i nästan tre månader.
Plötsligt var det en seger att i sakta mak ta mig runt huset ett varv. Normalt blev något väldigt annorlunda. Det blev utmanande, såklart fysiskt men också väldigt mentalt utmanande. Sakta blev jag bättre, men jag kämpade, försökte förstå, hitta ett nytt ”normalt”. Vad är det nu?
Från att varit elitidrottande till att ”acceptera” en annan träningsmängd, kropp och fysisk kapacitet var tufft.
Så kom jag över en text. Fyra korta rader som gav mig insikt och nytt perspektiv. En text som hjälpte mig att möta mig själv där jag var, inte där jag ville vara.
Gör bara vad du kan.
Med det du har.
Som den du är.
Inte som den du var.
Peter Svärdsmyr
*OBS! Bild tagen under tiden ”gamla normalt”
