Författare: Linn Vallin

”Mamma, vi kan inte flytta. Mina kompisar kommer bli så ledsna då.”

Bra självkänsla den 4-åringen har, tänkte många, när vi skulle lämna stan för villalivet.

Men jag förstod, att hon förstod något annat.

💗 Hennes bästa kompis flyttade och bytte stad ett år tidigare. Nu ville hon inte att hennes vänner skulle behöva känna så, som hon kände då. Sorgen, längtan.


Det är verkligen skillnad på att veta hur någonting i praktiken ska gå till, eller veta hur det faktiskt känns att vara där.

Att göra, att känna. Det lämnar en rikedom av erfarenheter inom oss.

Gå från att veta till göra. En väääldigt lång väg i många fall.

Sanningen är att de flesta av oss inte behöver läsa fler böcker, få fler tips. Vi behöver börja göra det vi redan vet att vi ”borde” och vill.

⛰ Jag går gärna bredvid dig på den vägen, och jag kan i alla fall utlova att vägen kommer kännas lite mindre brant, och mycket roligare tillsammans. ✨

Detta hände.

Min sambo parkerar bilen vid trottoaren där jag står och väntar. Två damer i 80-års åldern sitter på ett café precis bredvid och njuter av en fika i eftermiddagssolen. Jag öppnar bildörren och släpper ut vår hund.

”Åhhh vilken söt hund!” säger de spontant i kör.

Vilket de facto är en ganska vanlig och väldigt fin kommentar vi får när vi är ute med honom. Det som kommer näst är jag däremot inte beredd på.

”Och så fint han matchar dina skor!”

😍 Älskar kommentaren, älskar att de valde att se just det.

Det som troligen ingen annan såg.

Fast att vi hade samma möjlighet att se det.

👉 Vad väljer vi att se?

De som ofta har ”tur” har de kanske medvetet valt att se möjligheter? Där andra inte gör det?

__________

Bild: ”Generera en bild på en söt liten brun hund med lockig päls som har skor på sig i samma färg som pälsen.”

Vips så dyker en bild upp på en AI-genererad hund, som är en identiskt kopia av vår egna hund. 🙌 🤩

Kan inte släppa hur imponerande skicklig han var 🤩

I början av sommaren var jag ute i trädgården och rensade maskrosor. Märkligt nog för många en favoritaktivitet för mig. Det monotona plockandet och belöningen när hela den stora roten plötsligt ploppar upp. Så härligt! 😄

Jag får även mina bästa idéer, lösningar och andra bra-iga tankar vid den typen av aktivitet, så det är win-win.

Vad hände då just denna dag? En gammal historia dök upp, en sån utan förklaring. En sån som aldrig fick svar.

Jag mailar en av mina favoritpoddskapare Anton Berg med en kort beskrivning. Han kanske känner någon som vill nysta i det?

Att mailet ens skulle nå honom kändes osäkert, och att det skulle nå fram i bruset och faktiskt läsas av honom själv kändes orimligt. 🤷🏻‍♀️

MEN.

Vad händer? 5 min senare ringer det ett för mig okänt nummer. Jag är ju ute och river maskrosor i trädgården och missar samtalet preeecis. Jag ringer upp.

Det är Anton Berg som svarar.

Att han tog sig tid att både läsa och ringa (!!!) upp var imponerande.

Men.

Det är inte det som etsat sig fast. Efter vårt samtal var jag positivt förundrad, och undrade vad som hände?

HUR fick han mig på så kort tid att känna det som att vi känt varandra hela livet?

HUR fick han mig att så naturligt och avslappnat berätta det jag berättade och svara på frågor? Hur gjorde han?

Jag var ju med, men fattade knappt själv.

Otroligt imponerande! Galet skickligt!

Lära sig att verkligen lyssna och fråga för att få svar, inte för att svara.

Låter enkelt, men det krävs mycket träning.

Som ledare och utbildad coach har jag tränat i timmar och åter timmar, men här mötte jag min överman. Så coolt! 😅

Ni som inte lyssnat på poddar där Anton medverkar, som till exempel Spår. Gör det 🤗